Kapitel 2
Berättelse på svenska
De sista dagarna på lovet bara flög förbi. Nu var det redan flera veckor in på höstterminen. Det var roligt att gå i trean och skolvägen fixade jag nu på egen hand. Jag hade lärt mig att titta efter bilar, ta ögonkontakt och gå över vägar. En onsdag efter skolan fick jag syn på pingislappen i röran på mitt skrivbord. Mitt i allt som hände under terminsstarten hade Luna och jag glömt bort idén med att börja på pingis. Jag läste på lappen. Träning onsdagar kl. 18.30 – 19.30. Kom när som helst och prova på, stod det.
Perfekt, tänkte jag, vi kunde alltså gå dit redan ikväll. Sedan fick jag syn på en liten anteckning som jag själv hade gjort på lappens baksida. Ledtråden från Helios. Jag hade tydligen skrivit ner den, och det var bra tänkt. Annars hade jag kanske glömt bort hela äventyret.
Som tur var hade Luna inget bättre för sig den här kvällen, så efter middagen promenerade vi för andra gången samma dag mot skolan och gympahallen.
Det var en av de där första kyliga kvällarna. Sommaren kändes som bortblåst och det märktes att en ny årstid var på ingång. Som tur var hade vi våra höstjackor. De var extra varma och vi hade förberett dem med reflexer inför att kvällarna skulle bli mörkare. I min ena ficka låg en pannlampa som jag längtade efter att få använda.
Hösten innan hade vi fått lära oss i skolan om hur man gör sig synlig i trafiken när det är mörkt. Vi hade blivit förvånade över hur svårt det var för bilförare att upptäcka en mörkklädd person utan reflexer.
Luna och jag gillade verkligen att gå tillsammans, för vi hade alltid så mycket att prata om. Varje år i september deltog vår klass i en aktivitet som gick ut på att ta sig till och från skolan på ett aktivt sätt. Man fick poäng för varje gång man gick eller cyklade, men även när man åkte kollektivt. Luna och jag ville samla så mycket poäng till klassen som möjligt så vi brukade tacka nej till bilskjuts. Det blev mindre trafik vid skolan när färre åkte bil, och så var det dessutom bättre för miljön. Till våren skulle vi börja cykla till skolan med Lunas pappa. Det såg vi verkligen fram emot. Egentligen ville vi cykla själva redan nu, men våra föräldrar tyckte att vi var för små.
När vi kom fram till gympasalen mötte en pingisledare oss i entrén.
– Har ni kommit för att prova på? undrade han.
– Ja, sa jag. Och jag har anmälningslappen med mig.
– Toppen, sa tränaren. Fyll i uppgifterna och lämna in den innan ni går hem.
Han gav oss pingisracket och boll och visade oss till ett ledigt bord.
Vi fick lära oss hur man håller racket och öva på backhand och forehand. På slutet skulle man spela en hel tresetare. Men just när vi skulle börja upptäckte jag en handskriven text på bollen.
Merkurius stod det. Namnet på en planet, det visste jag.
Minnet från Helios och min ofrivilliga rymdresa kom tillbaka som en blixt.
Visst ja! Jag hade ju ledtråden med mig!
Jag slet fram pingislappen och läste vad jag skrivit på baksidan.
Luna som väntat en stund på min serve såg irriterad ut. Hon undrade nog vad jag höll på med.
… En mycket liten boll … stod det. Jag hade hamnat rätt. Var det en slump? En pingisboll som föreställde Merkurius. Men hur hängde det ihop med vad jag varit med om i biblioteksaulan?
Jag var tvungen att förklara allt för Luna, och medan jag berättade förvandlades hennes missnöjda min till ett stort leende.
– Jag tror jag fattar, sa hon. Det är ett planetarium.
Det var ett ord jag aldrig hade hört.
– Så här: Helios, det är ju biblioteksaulan. Som föreställer solen, eller hur?
– Jo …
– Och om solen skulle ha varit lika stor som den byggnaden, fortsatte Luna, då skulle Merkurius vara lika liten som den här pingisbollen! Ett planetarium är liksom en miniatyr av solsystemet. Och om det är riktigt bra så ska planeterna ligga på rätt avstånd från solen enligt modellens skala.
Det kan hända att jag fattade vad Luna sa. Eller inte. Jag tittade på den lilla bollen och tänkte på den stora runda biblioteksaulan med en bild av solen i taket. Kunde det verkligen stämma? Solen och Merkurius. En hel stor byggnad jämfört med en liten pingisboll.
Luna var väldigt smart och jag visste att hon hade läst mängder om rymden. Hon berättade att man kunde se himlakropparnas storlek och avstånd till solen i en tabell som hon hade hemma hos sig. Med hjälp av tabellen och några knapptryck på miniräknaren skulle man kunna få fram avstånd och storlek på alla planeter om solen hade varit lika stor – eller liten – som biblioteksaulan.
– Alltså måste vi börja med att ta reda på hur stor Helios är, sa Luna.
– Biblioteket stänger halv åtta, sa jag. Vi kanske hinner dit om vi går lite tidigare från träningen.
När alla samlades för en gemensam avslutning lämnade vi våra grejer och lappen till tränaren som snopet såg efter oss.
– Det var jättekul, vi kommer på nästa träning, hann vi säga innan vi skyndade ut genom dörren.
Nu var det bråttom och vi sprang för att hinna innan biblioteket stängde.
– Jag hittade den här, flåsade Luna och viftade med någon slags pappersremsa. Den satt virad runt handtaget på ditt racket. Jag trodde först det var grepptejp, men sedan såg jag att något stod skrivet där. Så jag tog loss remsan i smyg innan vi lämnade in grejerna.
– Undrar vad det kan vara? sa jag med andan i halsen.
– Det kan vara nästa ledtråd, sa Luna och stoppade ner remsan i sin jackficka.
Framme vid biblioteket gick vi direkt till bibliotekarien för att fråga om Helios. Bakom oss försvann de sista besökarna ut genom dörren.
– Vad är det som är så intressant med aulan? undrade bibliotekarien och tittade konstigt på mig.
Kanske kände han igen mig från mitt förra besök.
– Men visst är det en spännande byggnad, fortsatte han samtidigt som han sneglade på sitt armbandsur. Och ni är inte de första som har frågor, så därför har jag ritningarna kvar.
Han plockade fram ett stort pappersark och bredde ut det över disken.
– Där, sa han, och pekade ut ett mått på den cirkelformade utbuktningen som föreställde Helios. Det var en linje med pilar i var ände tvärs över den runda byggnaden. Tolv meter, stod det.
– Tack, sa vi och gick hemåt.
Vi hade massor att prata om, och först när vi hade skilts åt kom jag på att vi aldrig läste vad som stod på den där remsan.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
The last days of the holidays just flew by. Now it was already several weeks into the autumn term. It was fun to be in third grade and I could now handle the school route on my own. I had learned to watch for cars, make eye contact, and cross roads. One Wednesday after school, I spotted the ping pong flyer in the mess on my desk. In the hustle and bustle of the term start, Luna and I had forgotten about the idea of starting ping pong. I read the flyer. Practice on Wednesdays from 6:30 to 7:30 PM. Come anytime and try it out, it said.
Perfect, I thought, we could go there tonight. Then I noticed a little note I had made on the back of the flyer. The clue from Helios. Apparently, I had written it down, and that was a good idea. Otherwise, I might have forgotten the whole adventure.
Luckily, Luna had nothing better to do that evening, so after dinner, we walked to school and the gym hall for the second time that day.
It was one of those first chilly evenings. Summer felt like it was blown away, and it was clear that a new season was coming. Fortunately, we had our autumn jackets. They were extra warm and we had prepared them with reflectors for when the evenings would get darker. In one pocket, I had a headlamp that I couldn’t wait to use.
The previous autumn, we had learned in school about how to make yourself visible in traffic when it’s dark. We were surprised at how hard it was for drivers to see a dark-clad person without reflectors.
Luna and I really liked walking together because we always had so much to talk about. Every year in September, our class participated in an activity that involved getting to and from school in an active way. You got points for each time you walked or biked, but also when you took public transportation. Luna and I wanted to collect as many points for the class as possible, so we usually declined rides. There was less traffic at school when fewer people drove, and it was better for the environment too. In the spring, we would start biking to school with Luna’s dad. We were really looking forward to that. We actually wanted to bike on our own already, but our parents thought we were too young.
When we arrived at the gym hall, a ping pong coach met us at the entrance. “Have you come to try it out?” he asked. “Yes,” I said. “And I have the registration form with me.” “Great,” said the coach. “Fill in the details and hand it in before you go home.” He gave us ping pong paddles and a ball and showed us to an empty table.
We learned how to hold the paddle and practiced backhand and forehand. At the end, we were supposed to play a full three-set match. But just as we were about to start, I noticed some handwritten text on the ball.
Mercury, it said. The name of a planet, I knew that.
The memory of Helios and my involuntary space journey came back like a flash.
Oh right! I had the clue with me!
I pulled out the ping pong flyer and read what I had written on the back.
Luna, who had been waiting a while for my serve, looked irritated. She was probably wondering what I was doing.
… A very small ball … it said. I was in the right place. Was it a coincidence? A ping pong ball that represented Mercury. But how did this connect to what I had experienced in the library auditorium?
I had to explain everything to Luna, and as I told her, her dissatisfied expression turned into a big smile.
“I think I get it,” she said. “It’s a planetarium.”
That was a word I had never heard before.
“Like this: Helios, that’s the library auditorium. It represents the sun, right?” “Yeah…” “And if the sun was as big as that building,” Luna continued, “then Mercury would be as small as this ping pong ball! A planetarium is like a miniature version of the solar system. And if it’s really good, the planets should be at the correct distances from the sun according to the model’s scale.” I might have understood what Luna was saying. Or not. I looked at the little ball and thought about the big round library auditorium with a picture of the sun on the ceiling. Could it really be true? The sun and Mercury. A whole large building compared to a tiny ping pong ball.
Luna was very smart and I knew she had read a lot about space. She said that you could see the size and distance of celestial bodies from the sun in a table she had at home. With the help of the table and a few clicks on the calculator, you could figure out the size and distance of all the planets if the sun were as big – or small – as the library auditorium. “So we need to find out how big Helios is,” Luna said. “The library closes at 7:30,” I said. “We might make it if we leave training a bit early.” When everyone gathered for a group wrap-up, we handed our things and the form to the coach who looked surprised. “It was great fun, we’ll come to the next practice,” we managed to say before rushing out the door. Now we were in a hurry and we ran to make it to the library before it closed.
“I found this,” Luna panted, waving some kind of paper strip. “It was wrapped around the handle of your paddle. I first thought it was grip tape, but then I saw something written on it. So I secretly took the strip off before we handed in the gear.” “Wonder what it could be?” I said, out of breath. “It could be the next clue,” Luna said, and stuffed the strip into her jacket pocket.
At the library, we went straight to the librarian to ask about Helios. Behind us, the last visitors disappeared out the door.
“What’s so interesting about the auditorium?” the librarian wondered, looking at me strangely. Maybe he recognized me from my previous visit. “But it is an intriguing building,” he continued, glancing at his wristwatch. “And you’re not the first to have questions, so I’ve kept the blueprints.” He pulled out a large sheet of paper and spread it out over the counter. “There,” he said, pointing to a measurement on the circular bulge that represented Helios. It was a line with arrows at each end across the round building. Twelve meters, it said. “Thanks,” we said and walked home.
We had lots to talk about, and it wasn’t until we had parted ways that I remembered we never read what was on that strip.