Nötskrikan är lättast att få syn på under hösten, då den söker sig till bebyggelse för att leta mat. Särskilt intressant är mogna ekollon som innehåller mycket näring.

Nötskrikan är en kråkfågel och alltså släkt med kajor och kråkor. Kråkfåglarna är kända för sin klurighet och uppfinningsrikedom, och nötskrikan måste ha ett särskilt gott minne. På höstarna gömmer den ekollon lite här och där i skogen. Om det blir dåligt med mat under vintern så letar den bara upp sina gömda matbitar!

Nötskrikan har många läten, men det vanligaste är ett hest och ljudligt skrän!

Hösten kan verka grå och trist, men för steglitserna drar det ihop sig till kalas. Då samlas de i stora flockar på fält med överblommade tistlar och kardborrar. Växternas frön tillhör steglitsens absoluta favoritföda.

Steglitsen tillhör familjen finkar som alla har kraftiga näbbar som lämpar sig för att skala och bita sönder frön av olika slag.

Trots att det är en av våra mer färgglada fågelarter så kan den vara klurig att få syn på. Har du tur så besöker den ditt fågelbord om vintern. Eller så råkar du kanske skrämma upp en liten flock som letar ogräsfrön i
någon vägkant.

Då ska du lyssna efter locklätet som har gett fågeln dess namn. Så hur låter det? Ja just det:
”ste-glits, ste-glits!”

Det finns elva olika ugglearter i Sverige och kattugglan är den vanligaste. Den trivs i blandskogar, gärna där det finns stora lövträd med hål. Den är inte så rädd för människor och kan finnas i städernas parker eller i trädgårdar. Som många andra ugglor är kattugglan expert på att jaga möss på natten.

Kattugglans öronöppningar är olika utformade och sitter på olika höjd på skallen, vilket gör att ugglan kan avgöra bytets exakta position enbart med hjälp av hörseln. Den är även bra på att överraska bytet eftersom fjädrar med mjuka kanter gör att den kan flyga ljudlöst.

Kattugglan har många olika läten, t ex hannens sång som många känner igen som ett uggle-ho-ho.

Honan kan ibland svara med ett högt ”klä-vitt”. Och varför heter den kattuggla? Kanske för att ansiktet påminner om en katts, eller vad tycker du?

Sidensvansen ser inte ut som någon annan fågel. Enligt många är den en av våra vackraste fåglar. Det fina är att den är lätt att få syn på, för den gillar att vara i bland folk, åtminstone på hösten och vintern. Då söker sig nämligen flockar om hundratals sidensvansar till städer och trädgårdar där kvarblivna frukter och bär från träd och buskar lockar.

Vi pratar ibland om vårtecken, alltså blommor och djur som visar att våren har kommit. När de första flockarna av sidensvansar syns i våra samhällen är det faktiskt ett säkert hösttecken.

Sommartid häckar sidensvansen i nordliga öde skogstrakter. Kanske är det ovanan med människor som gör att du knappast behöver kikare för att studera sidensvansen. Smyg bara försiktigt så kommer du nära!

Det finns 8 arter av hackspettar i Sverige. På bilden syns en större hackspett, som är vanligast och lättast att få syn på. Större hackspett trivs både i storskogen och inne i städernas parker och trädgårdar. Under den tidiga våren är den kanske lättast att upptäcka. Då avslöjar den sig med sitt revirläte – en kraftig trumvirvel mot en torr gren.

Man kan undra varför hackspetten inte får hjärnskakning? Det beror på att hjärnan sitter upphängd i ett slags ”gummiband” som minskar skakningarna. Det har hackspetten även nytta av när den hackar ut sitt bo i en trädstam. Formen på boet i genomskärning liknar en påse med hålet upptill åt sidan. Honan lägger 5-7 ägg.

Om ingen hackspett dyker upp så kan du leta spår. En sönderhackad och tufsig grankotte är ett bra tecken på att hackspetten varit framme. Ännu säkrare är det om kotten sitter fastkilad i en stubbe eller liknande.

Tofsvipan hör hemma i jordbrukslandskapet. Det är en flyttfågel, och tofsviopor samlas gärna i stora flockar på hösten innan de ger sig av söderut. Men tofsvipan är tålig och flyttar inte i första taget. Ibland hinner snön komma innan det är dags. Tofsvipan är också en av de första fåglarna att komma tillbaka – ett riktigt vårtecken!

Tofsvipan är ljudlig och upptäcks ofta genom lätet. Den har också ett särskilt sätt att flyga fram och tillbaka och kan likt små uppvisningsplan göra konster i luften.

Tofsvipan häckar helst på en fuktig äng. Den bygger inget bo utan gräver en grop där äggen får ligga. Tofsvipan blir mycket irriterad och försvarar boet om man närmar sig.

Ungarna är snabbt på benen och kan springa själva nästan direkt efter att de kläckts. Men föräldrarna håller alltid ett vakande öga. Precis som nästan alla andra fåglar i jordbrukslandskapet så har antalet tofsvipor minskat mycket.

Staren är en mycket social fågel. De går ofta tillsammans och letar förda på en gräsmatta, eller sitter på rad på en telefontråd. Men stararna vill också gärna bo tillsammans. Ett gammalt träd med flera hål är perfekt för en koloni med starar. I dagens skogar är det ont om hålträd. Men du kan hjälpa till genom att bygga holkar för starar. Varför inte bygga en holk med flera våningar, det kommer de att uppskatta!

Hannen och honan hjälps åt att samla bomaterial. Honan lägger sedan 5-6 ägg som är blågröna. När ungarna har kläckts kan man se föräldrarna komma med mat till boet och flyga iväg med något annat i näbben. Det är ungarnas bajs som praktiskt nog är inkapslat i något som liknar en liten soppåse.

Staren är en av fågelvärldens bästa imitatörer och kan t ex härma en ormvråk eller fiskmås. Men får den ofta höra ljudet av en brummande traktor, så kan den härma det också!

Våren är en särskilt spännande tid för fågelspanaren. Vissa flyttfåglar kan kallas väderflyttare. De flyttar bort på hösten och kommer tillbaka på våren, men inte förrän vädret är tillräckligt bra. Andra kan kallas datumflyttare. De bryr sig inte om vädret utan anländer till en viss plats i stort sett vid samma tidpunkt varje vår, trots att det kanske just då är kallt och snöar! En sådan fågelart är sädesärlan som på många ställen dyker upp kring 1 april.

Sädesärlan trivs nära människan, t ex vid bondgårdar och i trädgårdar. Den livnär sig på insekter och söker sig gärna till gräsmattor och andra öppna ytor, där den kan använda sina snabba ben till att springa ikapp byten.

Sädesärlan bor gärna i håligheter skapade av människan, t ex i stenmurar, vedtravar eller under takpannor. Sädesärlans sång är inte så lätt att uppfatta. Desto mer uppmärksamhet väcker den med sitt glada lockläte: ”tsli-vitt!”. Som om den bara ville säga ”hej!”.

Man kunde tro att björktrasten är vår vanligaste fågel, men det stämmer inte. Däremot är den inte särskilt hemlighetsfull, utan tar plats och fångar vår uppmärksamhet. På hösten kommer björktrastarna gärna i stora flockar in i bebyggelsen för att äta av mogna körsbär, rönnbär, äpplen och annan frukt. På våren och sommaren märks de i städerna då de letar mask i parkernas gräsmattor.

De är orädda och överallt där de håller till hörs deras tjattrande läten. De håller ständigt ihop, framförallt som ett skydd emot kråkfåglar som kan vilja ta deras ägg och ungar. Björktrastarna bygger gärna sina bon nära varandra, så att det bildas en slags koloni.

I norrland är björktrasten en flyttfågel och i södra Sverige skulle man kunna kalla den för en strykfågel. Dvs den gillar att stryka omkring i flock över landet i jakten på föda. Beteendet att plötsligt dyka upp i stora flockar under vintern har gjort att björktrasten förr ofta kallades snöskata.