Kapitel 1
Berättelse på svenska
Allt började en morgon i slutet av sommarlovet. Det var några dagar innan jag skulle börja i trean. Jag vaknade sent som vanligt och släpade mig ut i köket. Mamma hade ställt fram frukost och åkt iväg till sitt nya jobb. Stella, min storasyster, sov fortfarande på sitt rum. Medan jag åt upptäckte jag ett brev i posthögen. Det var adresserat till mig, Leo Karlsson, Vintergatan 4, med frimärke och allt. Jag skyndade mig att öppna det.
Med anledning av din förestående födelsedag utsänder jag dig på en resa i galaxen, stod det. Börja med att bege dig till Helios i solsystemets mitt.
Födelsedag? Jag hade fyllt nio år den fjortonde maj, så det skulle dröja många månader till nästa födelsedag. Jag fattade ingenting, men precis när jag ställt mig framför toaspegeln för att borsta tänderna kom jag på det. Helios! Var det inte så den hette, det nya kommunbibliotekets aula? Jag var ganska säker på det. Varför Helios skulle vara solsystemets mitt förstod jag inte. Men jag fick helt enkelt gå dit och undersöka saken. Det var samma väg som till skolan, och sedan lite till.
På skoldagar brukade jag ha sällskap av min bästa kompis Luna, eller få skjuts av mamma. Men nu när mamma hade nytt jobb skulle jag behöva gå till skolan själv oftare. Snart började höstterminen så det passade bra att jag fick träna lite på att klara av skolvägen på egen hand.
Uppe vid korsningen till stora vägen brukade det åka många bilar, och en del körde för fort. Jag var tvungen att korsa gatan för att komma till skolan, och det fanns inget övergångsställe. Då gjorde jag som jag lärt mig när vi hade en trafikdag i skolan. Jag såg mig noga för och väntade tills det inte kom några bilar. Sedan gick jag rakt över gatan utan att snedda. Puh! Nu var det dags att gå genom centrum. Vid ett övergångsställe närmade sig en bil. Då tog jag ögonkontakt för att det inte skulle uppstå något missförstånd mellan mig och föraren. När jag såg att föraren stannade och gjorde en gest med handen kändes det tryggt att gå över. Innan jag svängde in på gång- och cykelvägen från centrum till skolan så passerade jag Kurres Kringlor, ett konditori med mycket mer än bara kringlor. Mitt favoritbakverk – Kurres chokladboll med krossade hasselnötter – stod på ett fat i skyltfönstret.
Det var skönt att slippa bilarna den sista biten fram till skolan. Jag gick förbi de nedsläckta skolbyggnaderna och den ödsliga skolgården. När jag passerade gympahallen kom jag att tänka på att Luna och jag pratat om att börja på pingis där på onsdagar. Vilken tur att jag kom på det! Mamma hade sagt att man kunde hämta anmälningslappar till pingisklubben vid bibliotekets anslagstavla, och jag skulle ju ändå dit.
När jag hämtat en lapp gick jag fram till biblioteksdisken.
– Kan jag få titta in i Helios – biblioteksaulan? frågade jag.
– Visst, svarade bibliotekarien. Inga problem.
Jag blev förvånad över hur lätt det gick. Det var nästan som om han hade väntat på mig. Han låste upp och släppte in mig.
– Se dig omkring i lugn och ro, sa han. Men pilla inte på några grejer.
Sedan stängdes dörren bakom mig.
Jag slog mig ner i den översta bänkraden och söp in doften av nybyggt. Det kändes lite förbjudet att vara här. Samtidigt var det härligt att blicka ut över den tysta aulan med sina släta väggar som skiftade i grått. En stor, vit filmduk hängde ner från taket bakom scenen. En strimma solljus föll genom rummet på en glänsande svart flygel där framme. I det här rummet var allt möjligt, kändes det som. Jag lutade huvudet bakåt, och upptäckte plötsligt målningen i taket. Den föreställde en stor, gul sol med strålar som slingrade sig ut mot väggarna. Först nu lade jag märke till att själva aulan var helt rund, som en jättestor färgburk. Jag skulle precis resa mig när ett mekaniskt klick hördes och en fläkt gick igång. Hela salen fylldes av ljus när en projektor lyste upp duken vid scenen. Jag fick gnugga mig i ögonen. När jag tittade upp igen såg jag att det stod någonting på skärmen.
Grattis, Leo, läste jag högt för mig själv. Du hittade hit! Och din resa i galaxen har bara börjat. Du befinner dig vid Helios, ett annat namn för solen. Här kommer din nästa ledtråd: Jag är minst av alla och liknar mest en liten boll.
Sedan släcktes projektorn. Min resa i galaxen? Var det här någon typ av uppdrag? Vem hade skickat hit mig? Det var i alla fall någon som kände till mitt namn. Kanske mamma? Men varför? Jag förstod inte ens vad jag skulle leta efter. En ledtråd, hade det stått. Vem kunde det vara som var minst av alla och liknade en liten boll? Jag höll hårt i pingislappen när jag gick hemåt. Det kändes som om ett äventyr just hade börjat.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
Everything started one morning at the end of the summer holidays. It was a few days before I would start third grade. I woke up late as usual and dragged myself to the kitchen. Mom had set out breakfast and gone to her new job. Stella, my older sister, was still asleep in her room. While I was eating, I noticed a letter in the pile of mail. It was addressed to me, Leo Karlsson, Vintergatan 4, with a stamp and everything. I hurried to open it.
”Due to your upcoming birthday, I am sending you on a journey through the galaxy,” it said. ”Start by going to Helios in the center of the solar system.”
Birthday? I had turned nine on the fourteenth of May, so it would be many months until my next birthday. I didn’t understand anything, but just when I was standing in front of the bathroom mirror to brush my teeth, I remembered. Helios! Wasn’t that the name of the new community library’s auditorium? I was pretty sure it was. Why Helios would be the center of the solar system, I didn’t understand. But I just had to go there and investigate. It was the same way as to school, and then a bit further.
On school days, I usually had the company of my best friend Luna, or got a ride from mom. But now that mom had a new job, I would have to walk to school by myself more often. The autumn term was starting soon, so it was good to get some practice in walking to school on my own.
Up at the intersection to the main road, there were usually many cars, and some drove too fast. I had to cross the street to get to school, and there was no pedestrian crossing. I did as I had learned during traffic day at school. I looked carefully and waited until there were no cars coming. Then I walked straight across the street without veering. Phew! Now it was time to go through the town center. At a pedestrian crossing, a car approached. I made eye contact to avoid any misunderstandings between me and the driver. When I saw that the driver stopped and made a gesture with his hand, it felt safe to cross. Before turning onto the walkway and bike path from the center to the school, I passed Kurre’s Pretzels, a bakery with much more than just pretzels. My favorite pastry – Kurre’s chocolate ball with crushed hazelnuts – was on a plate in the display window.
It was nice to be free from cars for the last stretch to the school. I walked past the dark school buildings and the deserted schoolyard. When I passed the gym hall, I remembered that Luna and I had talked about starting ping pong there on Wednesdays. How lucky I remembered! Mom had said you could pick up registration forms for the ping pong club at the library’s notice board, and I was going there anyway.
After picking up a form, I went to the library desk. ”Can I look inside Helios – the library auditorium?” I asked. ”Sure,” the librarian answered. ”No problem.” I was surprised at how easy it was. It was almost as if he had been expecting me. He unlocked the door and let me in. ”Look around at your leisure,” he said. ”But don’t touch anything.” Then the door closed behind me.
I sat down in the top row of seats and took in the smell of new construction. It felt a bit forbidden to be here. At the same time, it was wonderful to look out over the silent auditorium with its smooth walls that shifted in gray. A large, white movie screen hung from the ceiling behind the stage. A streak of sunlight fell through the room onto a shiny black grand piano at the front. In this room, everything felt possible. I leaned my head back and suddenly noticed the painting on the ceiling. It depicted a large, yellow sun with rays curling out towards the walls. Only now did I realize that the auditorium itself was completely round, like a giant paint can. I was just about to get up when a mechanical click was heard, and a fan started. The whole hall filled with light as a projector lit up the screen at the front. I had to rub my eyes. When I looked up again, I saw something on the screen.
”Congratulations, Leo,” I read aloud to myself. ”You found your way here! And your journey through the galaxy has just begun. You are at Helios, another name for the sun. Here is your next clue: I am the smallest of all and resemble a little ball.”
Then the projector turned off. My journey through the galaxy? Was this some kind of mission? Who had sent me here? It was someone who knew my name, at least. Maybe Mom? But why? I didn’t even understand what I was supposed to look for. A clue, it had said. Who could be the smallest of all and look like a little ball? I held tightly to the ping pong form as I walked home. It felt like an adventure had just begun.