Solen är vår egen stjärna. Runt den cirkulerar jorden och de andra planeterna som vi bekantar oss med under detta år med Trafikkalendern. Solen och planeterna bildar tillsammans det vi kallar solsystemet. Vårt solsystem ligger i ena kanten av ”vår” galax som kallas Vintergatan. Vintergatan består i sin tur av flera hundra miljarder andra stjärnor och solsystem.

Solen skapades för nästan fem miljarder år sedan. Den består mest av gasen väte. Inuti solen pågår en ständig kärn-reaktion. Det betyder att där skapas ofattbara mängder energi. Man har beräknat att samma sak kommer pågå ungefär i fem miljarder år till.

Det kan kännas skönt att veta, för utan solen skulle inget liv kunna finnas på jorden. Solen gör vår planet precis lagom varm och både växter och djur är beroende av solens ljus.

Merkurius är solsystemets minsta planet, endast något större än vår måne. Det är också den planet som befinner sig närmast solen. Om man skulle stå på Merkurius yta skulle solen upplevas tre gånger större och dess ljus sju gånger starkare än på jorden. Planeten saknar en skyddande atmosfär. Därför kan det bli mycket varmt på dagarna, och fruktansvärt kallt på nätterna.

Merkurius är solsystemets snabbaste planet. Den susar runt solen på 88 dygn. Men den snurrar bara hälften så fort runt sin egen axel. Det betyder att ett dygn på Merkurius är dubbelt så långt som ett år … Hängde du med?

Merkurius yta är full av kratrar, alltså spår efter meteorid-nedslag. Caloris-bassängen på Merkurius är en av sol-systemets största kratrar. Tvärs över är det nästan lika långt som hela Sverige.

Venus bana går närmast innanför jordens. Efter solen och månen är Venus den himlakropp som lyser starkast på himlen. Den är enbart synlig från jorden på morgonen och kvällen. Därför har den kallats ”Morgonstjärnan” och ”Aftonstjärnan”, men det är alltså en och samma planet (och ingen stjärna).

Venus kallas ibland ”jordens tvilling” eftersom den har nästan samma mått och vikt som jorden. Precis som jorden har den också en tjock atmosfär som består av koldioxid. Det gör Venus till solsystemets varmaste planet. Det är så varmt att en bit stål skulle glöda rött. En människa skulle alltså inte klara sig, men även det höga ”lufttrycket” skulle vara ett problem – ungefär att befinna sig 1000 m under vattnet. Dessutom regnar det inte vatten på Venus, utan syra…

Venus snurrar åt ”fel” håll. Det gör att solen går upp i väster och ner i öster (tvärtom jämfört med på jorden).

Neptunus är den fjärde största planeten i vårt solsystem. Den består till största delen av vatten och kallas tillsammans med Uranus för ”isjätte”. Trots sin jättelika storlek upptäcktes Neptunus inte förrän år 1846. Men Neptunus är också den planet som ligger längst bort ifrån solen (vi har mycket närmre till solen än till Neptunus).

Neptunus yta och atmosfär består av olika gaser, bland annat metangas. Metangas tar bort rött ljus, vilket leder till att Neptunus ser väldigt blå ut.

En människa skulle knappast överleva i de tvåhundra minusgrader som råder på Neptunus. Dessutom skulle vi blåsa bort, för på planeten råder det ständig orkan. Vindar på 2 415 km/h har uppmätts. 
Det är dubbla ljudets hastighet.

Den enda farkost som mätt och fotograferat Neptunus är Voyager 2. Det var 1989 och resan dit hade tagit 12 år.

Jupiter är den överlägset största stjärnan i vårt solsystem. Dess bredd motsvarar 11 jordklot, och planeten har 2,5 gånger mer massa än alla andra planeter tillsammans. Det är den femte planeten från solen, och från jorden är det mycket närmare till solen än till Jupiter.

Jupiter kallas ”gasjätte” eftersom den nästan bara består av gas. Det betyder att det inte finns någon fast yta att landa på. Kanske finns det en fast kärna längst in i planeten, men ingen vet säkert. Enormt hårda vindar blåser ständigt på Jupiter. Vindhastigheten är omkring fyra gånger starkare än den som uppstår i en kraftig tornado. Vindarna följer planetens bredd och bildar på så vis ett mönster med färgade bälten och virvlar.

Ett av Jupiters kännetecken är den ”Stora röda fläcken”. Det är ett område med stormar, ungefär lika stort som jorden. Området upptäcktes redan på 1600-talet och stormarna har alltså pågått i flera hundra år, men håller på att avta.

Uranus upptäcktes 1781 av astronomen William Herschel. Den är solsystemets tredje största planet. Om jorden vore stor som ett äpple, skulle Uranus kunna jämföras med en basketboll. Det är också den planet som ligger näst längst bort från solen. Bara Neptunus ligger längre bort, och de båda kallas ibland för 
”isjättarna”.

Uranus består av en hård kärna omgiven av kalla gaser som väte och helium. Här finns också metangas som absorberar rött ljus, vilket är anledningen till att Uranus ser blågrön ut. Planeten har ringar, men de består av material som är svårupptäckta från jorden.

Liksom andra planeter snurrar Uranus runt sig själv, men på ett unikt sätt. Dess axel är nämligen lutad omkring 90 grader (jordens axel har en vinkel på 23 grader), vilket gör att Uranus ser ut att ”rulla” i sin bana runt solen. Lutningen gör också att Uranus ringar – om vi hade kunnat se dem – skulle se ut lite som en måltavla med planeten i mitten.

Saturnus är den näst största planeten i solsystemet, nästan lika stor som Jupiter. Om jorden var stor som en enkrona så skulle Saturnus vara ungefär som en volleyboll. Trots att avståndet till planeten är enormt så går Saturnus att se med blotta ögat. När den visar sig på himlen ser den ut som en starkt lysande stjärna.

Saturnus är den planet i solsystemet som har flest månar, 146 stycken. Den största och mest kända heter Titan. Men det märkligaste med Saturnus är dess ringar som är tydligare än någon annan planets ringar.

När Galileo Galilei först upptäckte ringarna så tyckte han att det såg ut som att planeten hade ”öron”. Från avstånd ser ringarna ut som en stor tallrik med ett hål för planeten. Men egentligen består de av oräkneliga mängder med iskristaller, dammkorn, sandkorn och småsten. Ingen vet hur ringarna uppkom, men kanske är det resterna av istäckta månar som kolliderade med planeten för några hundra miljoner år sedan.

Månen är jordens enda måne. Andra planeter kan ha flera månar. Men ”vår” måne är ovanligt stor – den största i solsystemet i förhållande till sin planet. Dess diameter är ungefär en fjärdedel av jordens. Om jorden var en basketboll skulle månen vara stor som en tennisboll och befinna sig ungefär 7 meter bort.

Man tror att månen på sätt och vis är jordens ”barn”. För 4,5 miljarder år sedan kolliderade jorden med en annan stor himlakropp som kallas Theia. Materialet som slungades ut i rymden vid krocken formade sig till månen.

12 människor har varit på månen. Det skedde mellan åren 1969 och 1972 då USA skickade flera månlandare dit.

På samma tid som det tar för månen att snurra ett varv runt jorden, snurrar den runt sin egen axel. Det betyder att den alltid vänder samma sida mot jorden och vi får aldrig se hur den ser ut på baksidan.

Presenteras 1maj.