Kapitel 3
Berättelse på svenska
Just när trädens löv hade börjat gulna återkom värmen. Under några oktoberdagar kändes det som om sommaren hade återvänt. Men kvällarna blev allt mörkare och en dag kom hösten på allvar. Det var en bitande kall kväll när Luna och jag skulle gå hem efter vår tredje pingisträning som hon plötsligt hittade remsan med ledtråden i fickan på sin varma jacka. Jag tände min pannlampa och i skenet av den läste vi tillsammans nästa ledtråd.
Bra Leo, har du fattat grejen? Nu är det dags att leta dig vidare ut i rymden. Kanske letar du efter liv? Jag glimmar rött i mörkret. Jag är din granne där jag far fram på min årscykel kring solen.– Det här är verkligen ett mysterium! utbrast Luna.
– ”På sätt och vis din granne … ” funderade jag.
Luna bodde ganska nära mig, fast på en annan gata tvärs över en park som hette Storstensparken.
– Det kanske är meningen att vi ska leta hemma hos dig, fortsatte jag.
– Varför inte? sa Luna.
Det blev allt mörkare och Luna tog på sig en reflexväst som hon hade haft med sig i ryggsäcken. Nu syntes hon oslagbart bra i mörkret. Själv hade jag reflexer på både byxbenen och ärmarna, och en som dinglade från jackan. Det är bäst att ha reflexerna långt ner, för då rör de sig mest när man går.
När vi gått förbi min gata tvärade vi över Storstensparken mot Lunas hus. Mörkret skrämde oss inte. Vi hade ju varandra. Dessutom hade jag min pannlampa. När jag riktade den mot ett snår tittade två lysande ögon mot oss. Det var nog en hare som försökte gömma sig. Vi testade att lysa på varandra också. Jag hade hört att reflexer blir sämre med tiden. Men våra fungerade bra.
– Det är antagligen Mars vi letar efter, sa Luna. Den ska vara lite rödaktig och dit har man skickat obemannade expeditioner för att leta efter liv.
Mitt på stora gräsplanen stannade vi, släckte lampan och tittade upp mot himlen. Det var en fin kväll och nu var det så mörkt att stjärnorna hade börjat tindra. Vi visste att de starkaste stjärnorna inte var några stjärnor, utan planeter.
– Någon av dem kanske är Mars? sa jag.
– Har du tänkt på en sak, sa Luna. På sätt och vis är både månen och planeterna en sorts reflexer.
– Hur då? sa jag.
– De reflekterar ju solens ljus, sa Luna.
Vi fortsatte att lysa på allt möjligt. När man tänker efter finns det reflexer överallt. Brevlådor, barnvagnar, elskåp och till och med katternas halsband hade reflexer.
När vi kom fram blev vi stående framför Lunas carport där bilen stod parkerad. Hela nummerplåten var en reflex, märkte vi.
– Men vad konstigt, sa Luna. Här står pappas cykel. Han som jämt är så noga med att vi måste ställa in våra cyklar i förrådet.
Vi testade att lysa med ficklampan på cykeln också. Sidoreflexerna i hjulen, reflexerna på tramporna och den som satt längst fram på ramen. Bakreflexen satt på sadelstången. När vi lyste mot den upptäckte vi något, båda två samtidigt. På den lilla runda, röda bakreflexen satt en tejpbit med texten ”Mars”. Vi såg förvånat på varandra. Vilken tur vi haft!
– Hur långt är det härifrån till bibblan? frågade jag.
– Två kilometer, svarade Luna.
Jag måttade reflexen mellan tummen och pekfingret.
– Jag tror jag börjar fatta att rymden är stor, sa jag. Om det här ska föreställa Mars, och Helios ligger två kilometer ditåt …
– När vi kommer in tänker jag kontrollräkna allt, sa Luna.
Nästa ledtråd låg instoppad i cykelsadeln. Vi tog med den in och gick och satte oss på Lunas rum.
Jag är den åttonde och yttersta. Jag delar namn med vattnets härskare. Det finns vatten på mig, men inga fiskar skulle överleva.
– Mycket mystiskt, sa Luna medan hon letade fram den där tabellen.
Sedan satte hon sig och knappade intensivt på en miniräknare och gjorde anteckningar. Fråga mig inte hur hon bar sig åt för att göra sina uträkningar. Jag kommer nog aldrig att fatta det. Men till slut hade hon ett resultat.
– Det stämmer! tjöt hon glatt. Storleken på pingisbollen och reflexen, och avstånden. Det är ett utmärkt planetarium, vem det än är som har skapat det.
Det här började bli riktigt spännande. Jag ville gärna vara kvar och fortsätta lösa mysteriet tillsammans med Luna. Men det var bäst att gå hem innan mamma började undra vart jag tagit vägen.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
Just as the leaves on the trees had started to turn yellow, the warmth returned. For a few days in October, it felt as if summer had come back. But the evenings grew darker, and one day autumn came in earnest. It was a biting cold evening when Luna and I were walking home after our third ping-pong practice that she suddenly found the strip with the clue in the pocket of her warm jacket. I turned on my headlamp, and in its light, we read the next clue together.
Good job, Leo, have you got the hang of it? Now it’s time to venture further out into space. Maybe you’re looking for life? I glow red in the dark. I am your neighbor as I travel around the sun on my annual cycle.
“This is really a mystery!” exclaimed Luna.
“‘In a way, your neighbor…’” I pondered. Luna lived quite close to me, but on another street across a park called Storstensparken. “Maybe we’re supposed to look at your place,” I continued. “Why not?” said Luna.
It got darker, and Luna put on a reflective vest she had brought in her backpack. Now she was extremely visible in the dark. I had reflectors on both my pant legs and sleeves, and one dangling from my jacket. It’s best to have reflectors low down since they move the most when you walk.
When we passed my street, we crossed Storstensparken towards Luna’s house. The darkness didn’t scare us. We had each other. Besides, I had my headlamp. When I pointed it at a bush, two glowing eyes looked back at us. It was probably a hare trying to hide. We tested shining the light on each other too. I had heard that reflectors get worse over time. But ours worked well. “It’s probably Mars we’re looking for,” said Luna. “It’s supposed to be a bit reddish, and they’ve sent unmanned missions there to look for life.”
In the middle of the large grassy area, we stopped, turned off the lamp, and looked up at the sky. It was a beautiful evening, and now it was dark enough that the stars had started to twinkle. We knew that the brightest stars weren’t stars at all but planets. “Maybe one of them is Mars?” I said. “Have you thought about something,” said Luna. “In a way, both the moon and the planets are a kind of reflector.” “How so?” I asked. “They reflect the sun’s light,” said Luna.
We continued to shine the light on everything we could. When you think about it, there are reflectors everywhere. Mailboxes, strollers, electrical boxes, and even cats’ collars had reflectors. When we arrived, we stood in front of Luna’s carport where the car was parked. The entire license plate was a reflector, we noticed. “But that’s strange,” said Luna. “Here’s Dad’s bike. He’s always so particular about us putting our bikes in the shed.”
We tested shining the flashlight on the bike too. The side reflectors in the wheels, the reflectors on the pedals, and the one on the front frame. The rear reflector was on the seat post. When we shone the light on it, we both noticed something at the same time. On the small round red rear reflector was a piece of tape with the text “Mars.” We looked at each other in surprise. How lucky we were! “How far is it from here to the library?” I asked. “Two kilometers,” replied Luna. I measured the reflector between my thumb and forefinger. “I think I’m starting to understand that space is big,” I said. “If this is supposed to represent Mars, and Helios is two kilometers that way…” “When we get inside, I’m going to double-check everything,” said Luna.
The next clue was tucked inside the bike saddle. We took it in and went to Luna’s room.
I am the eighth and outermost. I share my name with the ruler of the waters. There is water on me, but no fish would survive.
“Very mysterious,” said Luna while looking for that table. Then she sat down and intensely punched numbers into a calculator and took notes. Don’t ask me how she managed to do her calculations. I’ll probably never understand it. But eventually, she had a result. “It fits!” she cheered happily. “The size of the ping-pong ball and the reflector, and the distances. It’s an excellent planetarium, whoever created it.”
This was getting really exciting. I wanted to stay and continue solving the mystery with Luna. But it was best to go home before Mom started wondering where I had gone.