Kapitel 4
Berättelse på svenska
När Luna och jag sågs i skolan tittade vi då och då på ledtråden och funderade på nästa steg. Och innan jag visste ordet av hade det hunnit bli november och höstlov. Luna hade fått ledigt en extra vecka för att åka med sin pappa och hälsa på kusiner i Spanien. Mamma hade fullt upp på nya jobbet, så det skulle inte bli några resor till solen för oss. Jag och min storasyster Stella skulle i alla fall passa på att åka till farmor några dagar, och det såg vi fram emot jättemycket.
Det var tur att tåget fanns, för det gjorde att Stella och jag kunde hälsa på farmor på egen hand. För att komma till stationen var vi tvungna att korsa järnvägen. Det närmaste var att gå rakt fram på stora vägen, över järnvägskorsningen med bommar och sedan till vänster till stationshuset. Men vi brukade alltid ta den lilla extrasvängen genom gångtunneln under järnvägen. Det kändes säkrast att slippa korsa spåret.
Ett tåg passerade stationen i hög fart när vi stod på perrongen och väntade. Jag berättade för Stella att jag hade sett blixtar ovanför loket på vintern. Då förklarade Stella att loket har en strömavtagare på taket som hela tiden har kontakt med ledningen. På så sätt får loket den el som driver tåget framåt. Det kan vara farligt att vara i närheten av en kontaktledning eftersom spänningen är så stark. Därför är det bra att det är förbjudet att vistas på järnvägsspår.
Jag gillade att åka till farmor. Hon bodde några stationer bort och Stella och jag brukade sitta där vi kunde spela kort. Den här gången var vi så upptagna att vi höll på att glömma att gå av när tågdörrarna öppnades. Det var tur att vi inte hade så mycket packning med oss. Ute på perrongen tog farmor emot oss. Vi kramades och började promenera mot hennes hus.
På vägen var vi tvungna att vänta vid en järnvägsövergång. Jag trodde det skulle bli långtråkigt, men tåget som passerade var ett godståg och vi roade oss med att räkna vagnar. Åttiosex stycken. När ett tåg är på ingång börjar det med att det plingar och ljussignalerna blinkar rött. Från och med den signalen får ingen passera järnvägen. Sedan går bommarna ner. Efteråt måste man vänta tills bommarna går upp och ljussignalerna lyser med ett vitt, fast sken.
Hemma hos farmor doftade det av nykokt potatis och en gryta som hon förberett. Vi satte oss vid finrumsbordet. Farmor hade dukat med sitt fina porslin och nu väntade både middag och efterrätt. Det var ett tag sedan vi sågs, så vi satt kvar länge och pratade om allt mellan himmel och jord. När Stella ville prata om ett svårt skolämne blev jag sömning och fastnade med blicken på farmors guldfiskar. De simmade omkring i en rymlig, klotrund skål och verkade trivas bland de frodiga vattenväxterna. Där fanns också en liten grotta för fiskarna, och ovanför mynningen satt en liten figur med någon slags gaffel i handen. Jag fick en konstig känsla och gick för att ringa Luna.
– Hur långt skulle det vara till den yttersta planeten? undrade jag.
– Och du ringer ända till Spanien för att få veta det?
I bakgrunden hördes vågskvalpet från en badstrand. Jag kisade ut mot det iskalla regnet som strilade mot farmors fönsterrutor.
– Kom igen, det är viktigt! envisades jag.
– Det är Neptunus, sa Luna. Den borde ligga omkring fyra mil från Helios.
Jag häpnade, för jag visste att det var fyra mil till farmors hus.
– Nej, nu måste jag lägga på, sa Luna. Min glass smälter.
– Haha, hej då sa jag.
Sedan gick jag och kollade närmare på akvariet.
Bredvid den lilla figuren vid grottan fanns en skylt. Neptunus, stod det.
Det var väl det jag visste! Jag blev så glad att jag skuttade runt i rummet.
– Neptunus! skrek jag i triumf, och viftade med armarna mot fiskskålen.
Jag tänkte att farmor och Stella antagligen var inblandade i det här och skulle bli glada för min skull. Men de bara stirrade storögt på varandra som om jag inte var riktigt klok.
–Fattar ni inte? sa jag, och kände mig lite som en rymdvarelse.
Stella bara skakade på huvudet.
– Visst är den fin, min lilla havsgud, sa farmor med sitt snälla leende. Den vaktar mina fiskar.
Sedan fortsatta de att prata.
Nånstans här måste nästa ledtråd finnas, tänkte jag och sökte med blicken över byrån med akvariet. Då fick jag syn på en liten, liten flaska som låg på botten av akvariet.
Flaskpost! I min iver stoppade jag ner hela armen i akvariet utan att dra upp tröjärmen. Precis då tittade farmor och Stella upp på mig.
– Men vad gör du? sa Stella ilsket.
– Jag … skulle bara rätta till cirkulationspumpen, hittade jag på.
Jag gömde flaskan i handen och längtade redan efter att få visa den för Luna.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
When Luna and I saw each other at school, we occasionally looked at the clue and pondered the next step. And before I knew it, November had arrived and it was fall break. Luna had gotten an extra week off to visit her cousins in Spain with her dad. Mom was busy with her new job, so there would be no trips to the sun for us. My big sister Stella and I were at least going to visit Grandma for a few days, and we were really looking forward to that.
It was lucky the train existed, as it allowed Stella and me to visit Grandma on our own. To get to the station, we had to cross the railway tracks. The quickest way was to go straight on the main road, over the railway crossing with barriers, and then turn left to the station building. But we always took the small detour through the pedestrian tunnel under the railway. It felt safer to avoid crossing the tracks.
A train passed the station at high speed as we stood on the platform waiting. I told Stella that I had seen flashes above the locomotive in winter. Stella explained that the locomotive has a pantograph on the roof that constantly contacts the overhead line. This way, the locomotive gets the electricity that drives the train forward. It can be dangerous to be near an overhead line because the voltage is so strong. That’s why it’s good that being on railway tracks is forbidden.
I liked visiting Grandma. She lived a few stations away, and Stella and I usually sat where we could play cards. This time we were so busy that we almost forgot to get off when the train doors opened. It was lucky we didn’t have much luggage with us. Grandma greeted us on the platform. We hugged and started walking toward her house.
On the way, we had to wait at a railway crossing. I thought it would be boring, but the train that passed was a freight train, and we entertained ourselves by counting the cars. Eighty-six. When a train is approaching, it starts with a ringing sound and the signal lights flash red. From that signal, no one is allowed to cross the railway. Then the barriers go down. Afterward, you must wait until the barriers go up and the signal lights show a steady white light.
At Grandma’s house, it smelled of freshly cooked potatoes and a stew she had prepared. We sat at the dining room table. Grandma had set it with her fine china, and now both dinner and dessert awaited us. It had been a while since we last met, so we stayed a long time talking about everything under the sun. When Stella wanted to discuss a difficult school subject, I got sleepy and my gaze fixed on Grandma’s goldfish. They swam around in a spacious, round bowl and seemed happy among the lush aquatic plants. There was also a small cave for the fish, and above the entrance sat a little figure with some kind of trident in hand. I got a strange feeling and went to call Luna.
“How far would it be to the outermost planet?” I wondered. “And you’re calling all the way to Spain to find out?” In the background, I could hear the waves lapping on a beach. I squinted out at the icy rain pouring against Grandma’s windows. “Come on, it’s important!” I insisted. “It’s Neptune,” said Luna. “It should be about forty kilometers from Helios.” I was amazed because I knew it was forty kilometers to Grandma’s house. “No, I have to hang up now,” said Luna. “My ice cream is melting.” “Haha, bye,” I said. Then I went to take a closer look at the aquarium.
Next to the little figure by the cave was a sign. It read Neptune. I knew it! I was so happy that I bounced around the room. “Neptune!” I screamed triumphantly, waving my arms at the fishbowl. I thought Grandma and Stella were probably involved in this and would be happy for me. But they just stared at each other as if I wasn’t quite right. “Don’t you get it?” I said, feeling a bit like an alien. Stella just shook her head. “Isn’t it nice, my little sea god,” said Grandma with her kind smile. “He guards my fish.” Then they continued talking.
Somewhere around here, the next clue must be, I thought and scanned the dresser with the aquarium. Then I spotted a tiny bottle lying at the bottom of the aquarium. A message in a bottle! In my excitement, I plunged my whole arm into the aquarium without rolling up my sleeve. Just then, Grandma and Stella looked up at me. “What are you doing?” Stella said angrily. “I… I was just adjusting the circulation pump,” I made up. I hid the bottle in my hand and already longed to show it to Luna.