Kapitel 5
Berättelse på svenska
En morgon när jag vaknade stod en adventsljusstake i mitt fönster. Det hade blivit första advent och jag hade fortfarande inte visat flaskposten för Luna. Efter höstlovet hade jag först väntat en hel vecka på att hon skulle komma hem från Spanien. Sedan hade jag fått en förkylning som drog ut på tiden. När jag upptäckte adventsljusstaken fick jag nog. Jag masade mig upp ur sjuksängen och gjorde i ordning ett paket med flaskposten. Sedan bad jag min syster Stella gå med det till Luna.
– Lova att inte öppna det på vägen, sa jag. Det är hemligt.
– Vad gulligt, sa Stella och fladdrade överdrivet med ögonfransarna.
Hon skulle alltid larva sig bara för att jag råkade vara bästis med en tjej. Men huvudsaken var att Luna äntligen skulle få läsa ledtråden.
På eftermiddagen hördes vi på telefon. Jag låg fortfarande med feber i sängen.
– Jag hittade Neptunus hemma hos farmor, berättade jag. Kan du tänka dig. Planeten är stor som en guldfiskskål och ligger fyra mil ifrån Helios!
Sedan läste Luna ledtråden för mig.
Nu har du varit vid solsystemets yttersta gräns, stod det. Vänd tillbaka innan du försvinner ut i kosmos! Jag är ingen stjärna, men kan kallas både Morgonstjärnan och Aftonstjärnan. Du kan alltså få syn på mig både när du ska hissa flaggan och när du ska hala den.
– Morgonstjärnan och Aftonstjärnan känner jag till, sa Luna. Det är Venus båda två. Förr trodde man att det var två olika himlakroppar som visade sig vid olika tider.
– Då kanske det var Venus jag såg från sängen en morgon, sa jag.
– Kanske, sa Luna. Venus är den som ligger näst närmast solen och som lyser starkast förutom solen och månen. Merkurius ligger närmast solen och den var ju en pingisboll i gympahallen. Venus måste alltså ligga längre bort från bibblan än gympahallen.
– Då kanske det är någonstans vid skolan, föreslog jag.
– En bra gissning, sa Luna. Jag går dit, ringer sedan.
Luna och jag hade det bra som bodde på promenadavstånd till skolan. Andra barn brukade cykla, åka skolbuss eller få skjuts med bil. Varje morgon strax före åtta strömmade alla in från olika håll. Ju närmare skolområdet, desto fler människor och fordon behövde trängas. Visst, det fanns övergångsställen och avlämningsplatser för både bilar och bussar, men det kändes inte alltid trafiksäkert. En del föräldrar kanske hade bråttom till jobbet. Samtidigt fanns det barn som cyklade på ett farligt sätt eller gick på fel sida av vägen.
Luna och jag hade fantiserat om hur den perfekta miljön runt skolan skulle se ut. Vi tyckte att det borde finnas en bilväg under skolan, nästan som en tunnelbanestation. Där kunde alla bussar och bilar stanna på rad. Sedan fick barnen ta en trappa – nej, en rulltrappa! – som ledde direkt upp till skolgården. Då skulle det inte behövas något annat än gång- och cykelvägar runt skolområdet.
Jag låg just och funderade på om jag skulle rita en teckning av vår idé när Luna ringde upp.
– Nu tittar jag in i vårat klassrum, sa hon. Det ser helt öde ut, men ovanligt städat!
– Åh, vad jag längtar tillbaka till skolan, skojade jag.
Fast det var nog sant. Det hade börjat bli ganska långtråkigt att ligga i en säng hela dagarna.
– Adventspysslet som vi gjorde hänger i fönstret, sa Luna. Det blev fint. Och där står skyltarna med Nobelpristagare. Vår kommer nog att bli riktigt snygg.
Inför Nobeldagen hade vi fått välja olika nobelpristagare att presentera. Luna och jag hade valt den schweiziske astronomen Didier Queloz som upptäckt massor av planeter i andra solsystem och som tilldelades nobelpriset i fysik 2019. Vi hade antagligen blivit inspirerade av det som nu var vårt gemensamma rymdäventyr. På själva Nobeldagen skulle det bli fin middag i klassrummet.
– Jag tänker ha kostym och fluga på nobelmiddagen, sa jag.
– Måste man vara finklädd? undrade Luna halvt skräckslagen.
– Såklart inte, sa jag. Men jag känner mig stilig i min kostym och tänker ta chansen att använda den innan den blir för liten. Det kommer att bli festligt med visning av våra presentationer, salta pinnar, hissad flagga och trerätters meny.
Det blev tyst i luren.
– Vad sa du att det skulle bli? sa Luna.
– Salta pinnar?
– Nej, det andra.
– Hissad flagga?
Då lade hon bara på.
– Venus är hittad! utbrast Luna när hon ringde upp en stund senare. Flaggstångsknoppen! Rätt storlek och korrekt avstånd från Helios. Jag sprang runt till stora skolgårdsplanen, och vet du vad som vajade högst uppe i flaggstången? En liten vimpel med texten Venus. Jag halade ner den och har nästa ledtråd framför mig nu!
Vår rymdfarare Leo upptäcker mer och mer av vårt spännande solsystem. Som en detektiv lägger han samman bit för bit.
– Var det bara det? undrade jag.
– Det här är ju ingen ledtråd, sa Luna buttert.
Vi kände oss faktiskt ganska besvikna. Skulle hela rymdäventyret sluta så här? Vi visste ju att det fanns fler planeter att upptäcka.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
One morning when I woke up, an Advent candlestick was standing in my window. It was the first Sunday of Advent, and I still hadn’t shown the message in the bottle to Luna. After the fall break, I had first waited a whole week for her to come home from Spain. Then I got a cold that dragged on. When I saw the Advent candlestick, I had had enough. I dragged myself out of bed and put together a package with the message in the bottle. Then I asked my sister Stella to take it to Luna. “Promise not to open it on the way,” I said. “It’s secret.” “How sweet,” Stella said, batting her eyelashes exaggeratedly. She always had to be silly just because I happened to be best friends with a girl. But the important thing was that Luna would finally get to read the clue. In the afternoon, we talked on the phone. I was still feverish in bed. “I found Neptune at Grandma’s house,” I told her. “Can you imagine? The planet is the size of a goldfish bowl and is forty kilometers from Helios!” Then Luna read the clue to me.
Now you have been to the outermost edge of the solar system, it said. Turn back before you disappear into the cosmos! I am not a star, but I can be called both the Morning Star and the Evening Star. You can see me both when you raise the flag and when you lower it.
“I know the Morning Star and the Evening Star,” Luna said. “It’s Venus, both of them. People used to think they were two different celestial bodies appearing at different times.” “Then maybe it was Venus I saw from my bed one morning,” I said. “Maybe,” Luna said. “Venus is the one closest to the sun and shines the brightest except for the sun and the moon. Mercury is closest to the sun, and it was a ping pong ball in the gym. So, Venus must be farther from the library than the gym.” “Then maybe it’s somewhere near the school,” I suggested. “A good guess,” Luna said. “I’ll go there and call you later.”
Luna and I were lucky to live within walking distance of the school. Other kids usually cycled, took the school bus, or got a ride by car. Every morning just before eight, everyone streamed in from different directions. The closer to the school area, the more people and vehicles had to squeeze in. Sure, there were crosswalks and drop-off points for both cars and buses, but it didn’t always feel safe. Some parents might be in a hurry to get to work. At the same time, some kids cycled dangerously or walked on the wrong side of the road.
Luna and I had imagined what the perfect environment around the school would look like. We thought there should be a road under the school, almost like a subway station. There, all buses and cars could stop in a row. Then the kids would take a staircase—no, an escalator!—leading directly up to the schoolyard. Then only pedestrian and bike paths would be needed around the school area.
I was just pondering whether I should draw a picture of our idea when Luna called back. “I’m looking into our classroom now,” she said. “It looks completely deserted, but unusually tidy!” “Oh, how I miss school,” I joked. Though it was probably true. It had started to get quite boring lying in bed all day. “The Advent crafts we made are hanging in the window,” Luna said. “They look nice. And there are the signs with Nobel Prize winners. Ours will probably look really good.”
For Nobel Day, we had to choose different Nobel Prize winners to present. Luna and I had chosen the Swiss astronomer Didier Queloz, who discovered lots of planets in other solar systems and was awarded the Nobel Prize in Physics in 2019. We had probably been inspired by what was now our shared space adventure. On Nobel Day itself, there would be a fancy dinner in the classroom. “I’m going to wear a suit and bow tie for the Nobel dinner,” I said. “Do you have to dress up?” Luna wondered, half scared. “Of course not,” I said. “But I feel stylish in my suit and want to use it before it gets too small. It’s going to be festive with our presentations, pretzels, the flag-raising, and a three-course meal.” There was silence on the phone. “What did you say it would be?” Luna asked. “Pretzels?” “No, the other thing.” “The flag-raising?” Then she just hung up.
“Venus is found!” Luna exclaimed when she called back a while later. “The flagpole top! Right size and correct distance from Helios. I ran around to the large schoolyard, and do you know what was waving at the top of the flagpole? A little pennant with the text Venus. I lowered it and have the next clue in front of me now!”
Our space explorer Leo discovers more and more of our exciting solar system. Like a detective, he pieces together bit by bit.
“Was that all?” I wondered. “This isn’t a clue,” Luna said grumpily. We actually felt quite disappointed. Would the entire space adventure end like this? We knew there were more planets to discover.