Kapitel 8
Berättelse på svenska
Ett par veckor in i mars skulle vi ha friluftsdag med klassen. Vi skulle hålla till en hel dag vid scoutstugan Gläntan en liten bit utanför stan. Jag tror det berodde på att vår lärares mamma var tokig i scouting. Jag och Luna skulle få skjuts av min mamma dit, och sedan skulle vi ta bussen hem på eftermiddagen. När Luna hade satt sig jämte mig i baksätet fick jag plötsligt syn på den där gamla kolan.
– Vill du ha? viskade jag, fast vi egentligen inte fick äta godis i bilen.
– Visst, nickade Luna och försökte öppna kolan utan att mamma hörde prasslet. Sedan gav hon pappret till mig.
– Åh, tack för att jag får vara din papperskorg, sa jag.
Det var då jag upptäckte ledtråden. Den stod skriven på insidan av kolapappret! Min hand nästan darrade när jag höll fram det så att Luna kunde läsa:
Jag är en gasjätte med tydlig ring. Jag har fått mitt namn efter skördens och födans gud. Tänk på mig när ni samlas för mat och dryck!
Vi blev avlämnade vid busshållplatsen. Därifrån var det en liten bit att gå genom skogen för att komma till Gläntan. Det hade börjat bli vårvarmt i naturen. All snö hade försvunnit och från en grantopp sjöng en trast. Vi gick längs en porlande bäck där det växte tussilago.
– Gasjättarna, förklarade Luna medan vi strosade längs stigen, är de fyra yttersta planeterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Deras yta består av gas eller vätska. Det måste vara Saturnus som vi söker, för de andra har vi redan hittat. Och i så fall ska vi leta efter något som är nästan lika stort som Jupiter – snöbollen – och ligger en mil från Helios.
Det kändes härligt att få vara ute i skogen en hel dag. På förmiddagen hade vi utomhuslektioner i matte och svenska. Det var roligare än det låter. Sedan kom vår lärares mamma och lärde ut scoutkunskaper som att knyta knopar och hur man hanterar en kniv på ett säkert sätt. När det var lunchrast samlades vi och stekte hamburgare vid en stor eldstad med bänkar runt. Till efterrätt fick vi en slags pannkakor doppade i kanel och socker som kallades krabbelurer. Jag kände att jag aldrig någonsin hade ätit något godare. Eller så blev allting bara gott för att vi var utomhus. Sedan lekte vi på ängarna tills det var dags att gå till bussen.
Innan vi gick hem fick jag en lapp med scouternas program av vår lärares mamma. Om hon fick bestämma skulle nog alla barn vara scouter.
Det var skönt att slå sig ner på bussätet. Först nu kände vi hur trötta vi var i benen.
– De andra passagerarna kommer nog tycka att vi luktar rök, sa Luna.
Jag tittade mig omkring och ingen verkade bry sig.
– Men det var en fin grillplats, fortsatte hon. Vi tar med våra familjer och grillar där någon dag.
Jag nickade. Det lät som en bra idé. Medan jag spände fast bältet var det något som fick mig att tänka på planetmysteriet. Dagen hade varit så händelserik att jag glömt bort att fundera på det. Plötsligt gick det upp för mig.
– Vi har redan besökt Saturnus! skrek jag och nästan flög upp ur sätet.
Nu plötsligt tittade alla i bussen på mig. Jag fick röda kinder och sjönk ner på sätet igen.
– Eldstaden, viskade jag till Luna. Och bänkarna vi satt på. Det var planetens ringar!
Jag tittade på Luna som liksom hade fastnat med blicken rakt framför sig. Det var som att hjärnan fortfarande jobbade. Sedan vände hon sig mot mig med ett skratt.
– Geni! Det hade jag aldrig kommit på, sa hon.
Jag kände mig stolt och fast jag tittade bort så syntes det nog.
– Har du tänkt på en sak? sa jag till Luna när vi lugnat ner oss och bussen börjat rulla. Det är bättre att vara barn än vuxen, för vi får nästan gratis bussbiljetter. Det är en hel mil hem från scoutstugan, och det hade varit jobbigt att gå.
– De vuxna tror att de måste ta bilen, sa Luna. De verkar inte veta att man kan åka nästan vart man vill med kollektivtrafik. Dessutom är det mycket billigare.
– En del vuxna tycker att det är dyrt att åka kollektivt, sa jag. Men med ett månadskort får man åka hur mycket buss, tåg och båt man vill. Och att köra bil överallt är inte billigt, det säger i alla fall mamma.
– Dessutom är det bättre för miljön att åka kollektivt, sa Luna. Det är liksom smartare att åka många i samma buss än att ta varsin bil.
Nere i centrum blev bussen stående en stund innan den skulle vidare mot vårt bostadsområde. Medan vi väntade ägnade vi oss åt att studera scoutprogrammet. I scouterna skulle man få lära sig att bygga med slanor, testa paddling och åka på hajk. Det verkade faktiskt väldigt roligt tyckte vi.
– Men vad är det som står här på baksidan? sa Luna och pekade på en anteckning gjord med blyertspenna. En ny ledtråd!
Jag är någon du gillar. När jag lyser blir natten som dag. Men dynamon måste snurra ändå.
– Dynamon …? sa Luna och kliade sig i huvudet.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
A couple of weeks into March, we had an outdoor day with our class. We were going to spend the whole day at the scout lodge Gläntan, a little outside the city. I think it was because our teacher’s mom was crazy about scouting. Luna and I were getting a ride from my mom, and then we would take the bus home in the afternoon. When Luna sat down next to me in the back seat, I suddenly spotted that old candy.
“Do you want it?” I whispered, even though we weren’t supposed to eat candy in the car.
“Sure,” Luna nodded and tried to open the candy without Mom hearing the rustling. Then she handed me the wrapper.
“Oh, thanks for making me your trash can,” I said.
That’s when I discovered the clue. It was written on the inside of the candy wrapper! My hand almost shook as I held it out for Luna to read:
I am a gas giant with a clear ring. I am named after the god of harvest and food. Think of me when you gather for food and drink!
We were dropped off at the bus stop. From there, it was a short walk through the woods to get to Gläntan. It had started to feel like spring. All the snow was gone, and a thrush was singing from the top of a fir tree. We walked along a babbling brook where coltsfoot flowers were growing.
“Gas giants,” Luna explained as we strolled along the path, “are the four outermost planets: Jupiter, Saturn, Uranus, and Neptune. Their surfaces are made of gas or liquid. It must be Saturn we’re looking for, because we’ve already found the others. So, we need to find something almost as big as Jupiter—the snowball—and it’s ten kilometers from Helios.”
It felt great to be outside in the woods all day. In the morning, we had outdoor lessons in math and Swedish. It was more fun than it sounds. Then our teacher’s mom came and taught us scout skills like tying knots and how to handle a knife safely. During the lunch break, we gathered and cooked hamburgers at a big fire pit with benches around it. For dessert, we had a kind of pancake dipped in cinnamon and sugar called “krabbelurer.” I felt like I had never eaten anything tastier. Or maybe everything just tasted good because we were outside. Then we played in the meadows until it was time to catch the bus.
Before we went home, I got a leaflet with the scouts’ program from our teacher’s mom. If she had her way, all kids would probably be scouts.
It felt good to sit down on the bus seat. Only now did we feel how tired our legs were.
“The other passengers will probably think we smell like smoke,” said Luna.
I looked around, and no one seemed to mind.
“But it was a nice grill spot,” she continued. “Let’s bring our families and have a barbecue there someday.”
I nodded. It sounded like a good idea. As I fastened my seatbelt, something made me think about the planet mystery. The day had been so eventful that I had forgotten about it. Suddenly, it hit me.
“We’ve already visited Saturn!” I shouted and almost jumped out of my seat.
Now everyone on the bus was looking at me. I blushed and sank back into my seat.
“The fire pit,” I whispered to Luna. “And the benches we sat on. They were the planet’s rings!”
I looked at Luna, who seemed to be lost in thought. It was like her brain was still working on it. Then she turned to me with a laugh.
“Brilliant! I would never have figured that out,” she said.
I felt proud, and even though I looked away, it probably showed.
“Have you thought about something?” I said to Luna when we had calmed down and the bus started moving. “It’s better to be a kid than an adult because we get almost free bus tickets. It’s ten kilometers home from the scout lodge, and it would have been tough to walk.”
“Adults think they have to drive,” said Luna. “They don’t seem to know you can go almost anywhere by public transport. Plus, it’s much cheaper.”
“Some adults think public transport is expensive,” I said. “But with a monthly pass, you can take as many buses, trains, and boats as you want. And driving everywhere isn’t cheap, at least that’s what Mom says.”
“Plus, it’s better for the environment to use public transport,” said Luna. “It’s smarter to ride together on the same bus than to take separate cars.”
Downtown, the bus stood still for a while before continuing to our neighborhood. While we waited, we looked at the scout program. In scouts, we would learn to build with poles, try paddling, and go on hikes. It seemed really fun to us.
“But what’s this on the back?” Luna said, pointing to a note written in pencil. A new clue!
I am something you like. When I shine, the night becomes like day. But the dynamo must still spin.
“The dynamo…?” Luna said, scratching her head.