Kapitel 9
Berättelse på svenska
Ända sedan friluftsdagen hade scoutprogrammet suttit på min anslagstavla. Det var bra, för den påminde mig om att jag skulle fråga mamma om jag fick börja där efter sommaren. Samtidigt var det skönt att ha ledtråden inom räckhåll för en gångs skull.
En dag när Luna och jag lekte hemma hos mig pratade mamma i telefon. Helt plötsligt stack hon in huvudet i mitt rum.
– Leo, farmor undrar om du vill ha hennes gamla cykel. Annars kommer den att slängas, säger hon.
– Den där skruttiga? undrade jag.
– Ja, den, sa mamma. Kanske inte mycket att ha?
Luna och jag tittade på varandra. Det lät ganska roligt att rädda en cykel. Vi bestämde oss för att tacka ja. Några dagar senare hade mamma ställt in skrothögen i garaget. Där stod en liten verktygslåda också, med texten CYKEL skrivet med farmors handstil. Under påsklovet satte vi igång. Med hjälp av Lunas pappa, som också gillar att meka, skruvade vi upp en ställning att hänga cykeln i. Så gör proffsen när de arbetar, menade Lunas pappa.
Cykeln var av märket Raketen. Den var kanske en aning för stor till mig, men det problemet skulle ju lösa sig med tiden. Den var gammal, skraltig och dåligt utrustad. Till exempel saknade den ringklocka och reflexer. Dessutom hade den punka på båda däcken. Men innanför smutsen var den en riktig pärla. Luna och jag bestämde oss för att göra en totalrenovering och ge cykeln ett nytt liv. Målet var att den skulle vara fullt fungerande tills gatorna var sopade och vi skulle börja cykla med Lunas pappa till skolan. Som hjälp hade vi en affisch som visade hur en cykel skulle utrustas på rätt sätt.
Vi började med att byta ut kedjan, stödet och några ekrar. Styret fick en fungerande ringklocka och fräscha handtag. Sedan kostade vi på den snygga, beigevita däck och nya innerslangar. Vi monterade sidoreflexer på ekrarna och satte dit både bak- och framreflex. Allt eftersom tvättade vi av delarna och gned bort oljerester. Kromdetaljerna återfick sin glans och ramen strålade i turkost och vitt med texten RAKETEN i gult. Lite rost här och var kunde inte hjälpas, men det såg faktiskt bara charmigt ut.
Efter några dagars arbete var det bara cykellyktorna kvar. Hur skulle vi få dem att fungera? Eftersom det var en gammal cykel var det tänkt att lyktorna skulle få sin ström ifrån en liten mojäng som snurrade mot däcket. Den roterande delen verkade okej och elkablarna var hela. Ändå fungerade varken fram- eller baklyktan. När vi inte kom på någon lösning ringde vi motvilligt Lunas pappa.
– Fungerar dynamon? undrade han.
Luna och jag tittade storögt på varandra. Båda tänkte såklart på ledtråden. … dynamon måste snurra …
– Vad är en dynamo? frågade vi.
– Det är den lilla generatorn som snurrar mot däcket, sa Lunas pappa.
– Vi tror att den funkar, sa vi och log mot varandra.
Helt klart var vi något på spåret.
– Ni har väl kollat glödlamporna? fortsatte Lunas pappa. På gamla cyklar kan man behöva byta dem.
Det hade vi inte tänkt på.
När Luna lagt på letade vi i farmors cykellåda och hittade en liten dammig påse med en urgammal prislapp på. 4 kr, stod det. I påsen låg två pyttesmå glödlampor. De var inte större än en fingertopp.
Vi började med baklyktan. Det tog en stund innan vi kom på hur man skruvade isär den för att komma åt att byta glödlampan. Sedan snurrade vi på framhjulet, och lampan lyste! Nu var det bara framlyset kvar. Luna öppnade frontlinsen med en skruvmejsel. Där saknades glödlampan helt. Inte konstigt att lyktan var paj!
– Men vad är det här? sa Luna och vecklade upp en liten lapp som legat inuti lyktans metallhölje. Här står mitt namn skrivet.
Luna betyder måne. Det visste nog Luna egentligen. Men man tänker så sällan på vad ens eget namn betyder. Den pyttelilla glödlampan som vi just fått att funka föreställde alltså månen! Ledtråden stämde, både glödlampan och månen lyser i mörkret.
– Förstår du vad det här betyder? sa Luna.
– Att du är någon jag gillar …? försökte jag.
– Äsch dumskalle, det visste vi redan, sa Luna. Att jorden måste finnas här i närheten! Månen ligger fyrtiotusen mil från jorden. Det blir tre meter i skalan som gäller för vårt planetarium.
– Jorden skulle kunna finnas här i garaget, sa jag.
Sedan vände vi på lappen och där stod den sista ledtråden.
Ladda ner kapitlet som PDF ->>
Ladda ner lärarhandledning som PDF ->>
Story in English
Ever since the outdoor day, the scout program had been on my bulletin board. It was good because it reminded me to ask Mom if I could join after summer. At the same time, it was nice to have the clue within reach for once.
One day when Luna and I were playing at my house, Mom was on the phone. Suddenly, she poked her head into my room.
”Leo, Grandma wonders if you want her old bike. Otherwise, it’s going to be thrown away,” she said.
”The old rickety one?” I asked.
”Yes, that one,” Mom said. ”Maybe not much to have?”
Luna and I looked at each other. It sounded pretty fun to rescue a bike. We decided to say yes. A few days later, Mom had put the heap of junk in the garage. There was also a small toolbox with the word BIKE written in Grandma’s handwriting. During the Easter break, we got started. With the help of Luna’s dad, who also likes to tinker, we set up a stand to hang the bike on. That’s what the pros do when they work, Luna’s dad said.
The bike was a brand called Raketen. It was maybe a bit too big for me, but that problem would solve itself over time. It was old, rickety, and poorly equipped. For example, it lacked a bell and reflectors. It also had flat tires on both wheels. But beneath the dirt, it was a real gem. Luna and I decided to do a total renovation and give the bike a new life. The goal was for it to be fully functional by the time the streets were swept, and we would start biking to school with Luna’s dad. We had a poster showing how a bike should be properly equipped to help us.
We started by replacing the chain, the kickstand, and a few spokes. The handlebars got a working bell and fresh grips. Then we splurged on stylish beige-white tires and new inner tubes. We mounted side reflectors on the spokes and attached both rear and front reflectors. As we went, we cleaned the parts and wiped off the oil residue. The chrome details regained their shine, and the frame gleamed in turquoise and white with the word RAKETEN in yellow. A little rust here and there couldn’t be helped, but it actually looked quite charming.
After a few days of work, only the bike lights remained. How would we get them to work? Since it was an old bike, the lights were supposed to get their power from a small gadget that spun against the tire. The rotating part seemed fine, and the electrical wires were intact. Yet, neither the front nor the rear light worked. When we couldn’t find a solution, we reluctantly called Luna’s dad.
”Does the dynamo work?” he asked.
Luna and I looked at each other wide-eyed. We both thought of the clue. … the dynamo must spin …
”What is a dynamo?” we asked.
”It’s the little generator that spins against the tire,” Luna’s dad said.
”We think it works,” we said, smiling at each other.
We were definitely onto something.
”Have you checked the bulbs?” Luna’s dad continued. ”On old bikes, you might need to replace them.”
We hadn’t thought of that.
When Luna hung up, we searched in Grandma’s bike box and found a little dusty bag with an old price tag on it. It said 4 kr. Inside the bag were two tiny bulbs. They weren’t bigger than a fingertip.
We started with the rear light. It took a while before we figured out how to unscrew it to get to the bulb. Then we spun the front wheel, and the light shone! Now it was just the front light left. Luna opened the front lens with a screwdriver. There was no bulb at all. No wonder the light didn’t work!
”But what’s this?” Luna said, unfolding a small piece of paper that had been inside the metal housing of the light. ”It has my name written on it.”
Luna means moon. Luna probably knew that. But you rarely think about what your own name means. The tiny bulb we had just made work represented the moon! The clue fit, both the bulb and the moon shine in the dark.
”Do you know what this means?” Luna said.
”That you’re someone I like…?” I tried.
”Ugh, dummy, we already knew that,” Luna said. ”That Earth must be nearby! The moon is 400,000 kilometers from Earth. That’s three meters in the scale we’re using for our planetarium.”
”Earth could be in this garage,” I said.
Then we turned over the paper, and there was the final clue.