Månadens berättelse

Oktober

Berättelse på svenska

Barnen tittar förskräckta ut genom hålet i Torpsnåret. Ute har det verkligen blivit mörkt! En cyklist swishar förbi som om ingenting har hänt, med lyse både fram och bak och reflexer på hjulen. ”Vad gör vi nu?”, undrar Joppe. ”Vi får inte missa skolan”, säger Salim. ”Det är bäst vi fortsätter gå”, tycker Tuva. De tar upp reflexer ur jackfickorna och sätter på sig dem. Reflexerna får gärna sitta långt ner så att de rör sig när man går, vet Tuva. Salim har reflexvästar att låna ut. Det känns både konstigt och spännande att fortsätta gå i mörkret. Nu märker de att det är mycket mer löv på marken. När de tänker efter känns det mer som höst och det är ganska kallt. Det är lite tunn is på Svandammen. Som tur är har de ordentligt med kläder. De stänger igen jackorna och stoppar händerna i fickorna.

Framme vid övergångsstället väntar de på bilarna. I mörkret gäller det att vara extra noga med att ta ögonkontakt med de biltrafikanter som stannar. På andra sidan vägen möter de grannen Eva på sin vanliga morgonpromenad med hunden Charlie, med både lysande halsband och reflexväst! Barnen kan inte låta bli att stanna och hälsa på Charlie, som de ofta leker med vid fotbollsplanen. Men de säger ingenting till Eva om tunneln i Torpsnåret, och att det plötsligt verkar vara en annan årstid. Eva bara skrattar glatt som vanligt och säger att nu måste de skynda sig till skolan. Vid stora T-korsningen är det ett bevakat övergångsställe. Medan de väntar ser de en tjej som kommer joggande utan reflexer. ”Jag undrar om hon vet själv hur dåligt hon syns i mörkret”, säger Joppe. ”I så fall skulle hon nog inte våga springa på bilvägen”, säger Salim. ”Tur att vi har reflexer!”, säger Tuva. Det blir grön gubbe och barnen börja gå över gatan. Men någonting märkligt händer när de kommer till andra sidan.

 

<<- Föregående kapitel   Nästa kapitel->>

Story in English

Startled, the children look out through the hole in the Crofter’s Hedge. It
has really gone dark outside! A cyclist rushes past as if nothing has
happened, with lights both front and rear, and reflexes on the wheels.
“What do we do now?”, Joppe wonders. “We mustn’t miss school”, says
Salim. “We’d better keep walking”, suggests Tuva. They take their reflexes
out of their pockets and put them on. Tuva knows that the reflexes should
be placed quite low so that they move as you walk. Salim has hi-viz vests
to lend to the others. It feels both strange and exciting to continue walking
in the darkness. Now they notice that there are a lot more leaves on the
ground.

When they think about it it feels more like autumn and it is quite cold.
There is thin ice forming on the Swan Pond. Fortunately, they are wearing
enough clothing to keep them warm. They zip up their coats and put their
hands in their pockets. By the zebra crossing, they wait for the cars to
pass. In the dark, you have to make sure to establish eye contact with the
drivers who stop. On the other side of the road, they meet their neighbour
Eva out on her usual morning walk with her dog Charlie, who is wearing a
luminous collar as well as a hi-viz vest! The children cannot help stopping
and saying hello to Charlie, whom they often play with down at the football
field. But they say nothing to Eva about the tunnel in the Crofter’s Hedge,
and that the season suddenly seems to have changed. Eva just laughs as
usual and says that they must hurry to school now.

At the big T-junction, there are traffic lights. While they are waiting, they
see a girl jogging towards them who is not wearing any reflexes. “I wonder
if she realises that she is not very visible in the dark”, says Joppe. “If she
did, she would probably never consider running along the road”, says
Salim. “We’re lucky to have reflexes!”, says Tuva. The light turns green and
the children start crossing the road. But something strange happens when
they reach the other side.

<<- Last chapter   Next chapter->>